Jessie

Jag kan verkligen inte sova!
Det är så frustrerande,man ligger i sängen och vrir och vänder sig,men ICKE att man somnar.

Det är så mycket som rör sig i huvudet,många tankar om allt.
Vet inte riktigt hur jag ska få rätsida på dom.
Tänker på pappa,familjen,jobbet allt som bara känns jobbigt.Det är verkligen ingen rolig tid.

Nattis frågade mig idag om farfar var sjuk. Nä svarade jag,det var han inte.
Hur kunde han dö då?,frågade hon.
Det var något i hans huvud som "gick sönder",svarade jag.
Så han somnade,frågade hon.
Ja,svarde jag.
Hur förklarar man för en sjuåring vad en stroke är?
Men du vet Jessie,farfar hör oss hela tiden!
Ja,de klart  han gör.Han var ju så nyfiken.

Det är så svårt att säga var,om min pappa,för mig så är han ju.
Kom på mig själv på jobbet när jag sa en sak om min pappa,såndan är min pappa med.
Kan verkligen inte säga:sådan var min pappa.
Känns konstigt....

I helgen ska jag och mina syskon börja att plocka bland pappas saker,jag drar mig verkligen för att göra det.Det är ju hans saker,hans låder,hans hyllor,hans kort,men vad ska man göra?
Vi måste ju,hur jobbet det än känns.
Var i hans lägenhet i tisdags för att hämta post,det känns obehagligt att gå in där och veta att han inte finns där...
Jag saknar verkligen min pappa...

Har ju träffat  massa folk som man känner på stan,affären osv. Jag är inte den som drar mig för att träffa eller prata med folk,men det är riktigt jobbigt att hela tiden förklara vad som har hänt. Vet inte hur många gånger jag har fått frågan:var han så sjuk,hur länge har han varit sjuk?
Och NEJ,han var INTE sjuk alls.Inte ett dugg,Han var frisk,det är ju det som gör det  så svårt att förstå vad som har hänt. Dagarna flyter ihop,vet inte riktigt vad som hänt med dom,vet inte vad som har hänt vilken dag.Det 'är ett under att jag har kommit till jobbet rätt dag och rätt tid,för jag har ingen koll alls på dagarna. Måste verkligen tänka till..
Tänka att det kan bli så konstigt i huvudet,så rörigt,sådant kaos.

Vet inte hur länge jag orkar ha det så här,vara stark,ordna med saker hit och saker dit.
Samtidigt som jag,eller vi,jag och mina syskon går i genom det värsta som hänt mig i hela mitt liv,så ska man ordna med begravning,blommor,ringa runt till massa företag och säga upp abonomang,kolla försäkringar,ringa släktingar,vara stark för att försöka så gott man kan ställa upp för sina syskon så ska man var glad på jobbet,ordna med möten,ordna något att äta efter begravningen.Man fattar verkligen inte hur MYCKET som ska göras när någon man älskar går bort. Samtidigt som man gör allt detta så ska man sörja,hur ska man kunna göra det när man inte hinner tänka på något annat? 
Fruktansvärt..
Det borde finnas en instans som man ringer och talar om vad som hänt så ordnar de allt åt en.
Det känns så konstigt,man har ett inre kaos men utåt så ska man var någorlunda glad och positv,samtidigt är det skönt att komma till jobbet och tänka på annat för en stund,det är hemma det kommer..

En kollega som har förlorat sin pappa för ett par år sedan sa till mig i går,du är stark som kommer till jobbet efter det som hänt,allt som ska ordnas,alla som frågar,och ända vara så glad som du alltid är,när allt man vill är egentligen att bara krypa under täcket och stanna där.På mig kom det efter 4 år,sa hon. Då kom alltihop...
Jag är som dig sa hon,ordnar och fixar,försöker ställa upp för alla andra.Ta det lungt,sa hon.

Ja vem vet....

Nä nu har jag skrivit av mig,får försöka sova,jobbigt att blunda bara...

hejhej