Din plats i kön är 42 och beräknad väntetid är..... en envighet!
Att det ska vara så omöjligt att komma fram på försäkringskassans telefon,får ju vänta i en halv evighet känns det som,så nu har jag gett upp det och får helt enkelt gå dit i morgon i stället. Jag är fortfarande inte anmäld dit från arbetsgivaren,helt sanslöst och det är en handläggnings tid på 4 veckor!
Så grattis till mig,maj månad känns ju helt underbar! Jag kan väl vara glad om jag får pengar lagom till slutet på maj antar jag.Så det är bara att gå till jobbet resten av månaden så att det blir lite lön iaf,oavsett hur jag mår eller inte,men det blir säkert bra trots allt,det måste mna väl tro på.
Att vara sjukriven är ju smått omöjligt egentligen,man kan inte bara var sjuk utan man ska fixa med papper hit,ringa dit och sen fixa lite mer papper igen.Och hör och häpna är man inte inne i systemet så är det tydligen så att man ska granskas ännu mer,det var vad de sa till mig när jag var uppe på försäkringskassan sist för att få lite svar på frågor. Och detta tar ca 1 vecka extra och gör att de pengar man väntar därifrån kommer om ca 4-6 veckor. Är det inte helt sjukt?? Ska det vara så? De borde väl vara glada att man inte finns i systemet?
Det är jag glad om jag slipper iaf...
Jajja det ger sig väl,men surt är det!
I går var det den 18 april. Dagen då pappa lämnade oss för 2 år sedan. Att 2 år går så fort är skrämmande,känns inte alls som att det var längesedan vi pratade,den där torsdagkvällen den 17 april.
Vi hörs i morgon,hej då,det var det sista du sa. Sedan var du borta för alltid. Tänkte på det i morses när jag vaknade att för 2 år sedan vid denna tid så var allt så rörig,broder & syster och jag skulle gå till begravningsbyrån,dödsannon skulle ordnas,blommor & kista skulle väljas,lägenheten skulle sägas upp,det skulle ringas runt hit och dit,försäkringar skulle kollas upp,allt detta och ännu mer skulle vi tänka på samtidigt som man har gråten i halsen och ska kunna tänka klart,fy det var en hemsk tid,som kom alldeles för tidigt. Syskonen och jag var alldeles för unga för att planera vår 61 åriga pappas begravning.
Vi var uppe och tände ljus och lämnade en blomma till honom,och han sitter säkert där uppe på ett litet moln och tittar ner på oss och ler.
Om jag känner min pappa rätt så skulle han säga att blomman var onödig för den kommer ju vissna direkt ändå,sådan var han.
Pappa,förevigt saknad
Dag 6
